everlina

Hej Känner mig helt borta, känner mig vilsen igen. Detta oroar mig men jag har väl för mkt i huvudet helt enkelt, Känner mig som bubblor svävande bland frågetecken. Har vart på stan lite idag, barnen får ju alltid mac donalds eller nåt liknande på söndagar, idag blev de Happy meal för de. Jag äter inte sånt när jag själv får bestämma så jag såg till att äta lunch hemma innan vi gick iväg. Önskar verkligen att jag sj hade bara vågat men ne, inte just nu.

Min sjukdom finns kvar och det känner jag, men jag kan väl hantera det på ett bättre sett än innan. Nu har jag inte vägt mig på 3 veckor och jag hatar det, hatar att inte få ha en liten kontroll. Men på tis har jag äntligen tid hos min underbara sjukjymnast och då kanske.



Tiden på Avd var skitjobbig men den blev min räddning i livet, hade jag inte gått dig så hade jag säkert inte funnits här idag. Men hur mycket man ser faran med sjukdomen så är den alltid där, man lyssnar alltid på den onda rösten. Önskar att jag nångång snart blir kvick rädslan kring mat och vikt. Vill bara bli normal i mina tankar och finna ro i själen.

4 Oktober skrevs jag ut från avd, läkaren kramade om mig och sa att han verkligen trodde på mig, han är verkligen en underbar läkare som förstår hela skitet, han är ärlig. Jag grät som en kran, kunde inte sluta att gråta, ett ställe man verkligen hatade och ville slippa skulle man sen sakna. Man skulle sakna tryggheten och all stöd från alla underbara männinskor man lärt känna.

Det bästa var min avskedsgåva, det var nog det jobbigaste jag gjort frivilligt men jag var tvungen för min egen skull. Jag fixade tårta med grädde...detta var en riktig utmaning för mig. Men när det väl var gjort så var det inga onda blickar från andra pat , tror i grund och botten att de uppskattade de, deras friska sida ialf=)

Samma dag som utskrivningen skulle jag in i en ny värld, Dagvården!!
Mer om den skriver jag om sen:
Ciao Angels//