everlina

Okej skulle ha en tid med min psykolog idag, men hon var tyvärr sjuk så de blev inget. Hade verkligen sett fram emot de, tror jag behövt det idag.
Okej..jag går igenom en stor sak just nu, det e skit tufft vågar knappt skriva ner de här. Detta e en sak som är tufft för mig, ångest..

Men jag måste göra en sak för att få de gone!!...ja jag vet jag pratar i gåtor igen men de e skit jobbigt!!

Jag är såå himla glad över att jag valt just den skola jag går i just nu..ett enormt stöd och man blir förstådd utan att behöva säga nåt!I skolan idag så va de lungt, men jag var otroligt trött efter  mina 3 dygns sömnlösa nätter..Är skit trött än, men måste plugga lite innan jag kan vila.

Jag har så jävla många måsten i mitt liv, men jag önskar jag hade : jag MÅSTE VILA, SOVA,ÄTA OCH MÅ BRA. Men nej det e mest, jag måste laga mat till barnen, jag måste städa , jag måste plugga..m.m...bläää

nu ska jag plugga lite eng/sv samt samhälle...får se hur länge mina ögon orkar idag.

love Angels//

Vill inte gå igenom detta men jag måste, jag måste FÖRLÅT mig, det e inte ditt fel, utan det e bäst
Har inte sovit en blund inatt igen..jag e rädd!!!

Snälla säg att jag enbart drömmer....sjukdomen e nära, de e ett tecken I know!!

Hatar detta, ingen bra sömn på 2 dygn, ingen bra aptit på 2 dygn, ingen bra mat på 2 dygn och nu har fan inte min mens kommit denna månad...blir arg, orolig...m.m...

jag läste om en sak en artikel om en mamma och hennes dotter båda hade anorexia. Modern hade tydligen smittat av sig på dottern, och sen blev det som en tävling för båda 2 att vem som vägde minst..det blev en tävling som pågår just nu bland otroligt många tjejer och killar där ute. Vem som kan gå ner i vikt mest, smalast, vem kan bygga på muskler. En helt sjuk värld vi lever i.

Det konstiga är att jag själv har vart en sån, som tävlat med mig själv hela tiden, ville alltid visa att jag kunde.

Många som inte riktigt har kommit in i denna sjukdom säger hela tiden att...åhh om jag kunde va så smal osv.

Jag säger såhär, man behöver inte enbart se ut som ett jävla skellett i denna sjukdom...tankarna e de som e de sjukaste...Minns en tjej..som sa så här, alla andra på avd e såå jävla tunna, jag hör inte hemma här.. men hennes tankar va precis lika knäppa som alla andras. Och jag sa: Det e skit samma vem som vart sjuk längst, vem som e tunnast m.m....alla e vi sjuka och detta e hjälp för alla.Att se ut så här eller så härär lika sjukt.

Inte en blund inatt, lill pojken har feber, hela och va vid hans sida hela natten. Hatar när barnen blir sjuka. Jag har mkt att göra inför skolan, mkt arbeten ett prov, m.m...har inte enns börjat har sådan ångest över de.
Hur ska jag klara detta igentligen? Kom och tänka på att jag har i stort sätt i 15 år vart helt off..har enbart haft ytliga vänner...och detta i samband med anon....

Vem e jag igentligen? vem vill jag vara? måste jag va som andra vill? Jag tror jag aldrig har gjort de jag verkligen velat med allt. Har följt alla andra för att de velat det.
 
Jag är ju en libanesisk tjej, och många libaneser lever i ett strängt, liv. Men Inte alla jag hade det väl bra...jag fick lära mig att verkligen säga eller att våga säga det jag tycker. Men jag har alltid vart en sån person som hållt mig i bakrunden, för jag trodde alltid jag va till besvär...kände mig mkt som 3e hjulet...men det ledde väl mkt till denna sjukdom.

Igår mådde jag inte alls bra, hatade detta, hatade kroppsbilden på mig själv, hatade känslan av det jag kände, hatde att jag var tvungen till att äta alla målen, hatade ångesten som vräkte över mig.

Men det var igår och det kommer komma fler sådanna dagar, och jag måste va beredd på att kunna hantera det.
FAN varför måste man känna att man ska duga till alla andra men inte till sig själv?!..

varför måste man se ut på ett sätt för att bli accepterad idag? 

ne jag vet men jag känner en massa ilska i anon och allt det har lett til...vill känna mig ung, fri, glad, och
förväntansfull på livet.

Konstigt men jag känner mig normal när jag e i skolan, jag känner mig väl bemött av alla lärare, jag känner mig trygg, men samtidigt e jag rädd.

va ska jag göra, känns som om jag skriver i gåtor men gahhhh..help me!!

kram ANGELS//

Hej har vart mkt att göra sen igår, men nu e jag här ialf!!

Igår var  det opera med 2 klasser, så himla kul, eller innan operan så träffades min klass på stan och chilla lite.
Jag har inte gått ut på över ett år mer till och med. Min klass e klart bäst. Alla e olika men ändå lika..från 17-40 år.
Okej, att diricka alkohol har jag vart  rädd för, det var ett tufft beslut att fatta när jag va ute med de andra som hade nåt o dricka. Jag kände att vafan, ska jag verkligen låta jäveln sabba denna kväll oxå??...så jag fajtades med anon, och sen satt jag med en öl i ena handen och njöt, men ångesten fanns där och spökade.

Men guuud va kul jag hade, kl 5 va alla så lulliga och hahahaha...ne men kan inte beskriva i ord hur jag mådde igår.

sen på operan så vart de andra bullar...upptäckte nåt som jag måste hålla för mig själv tyvärr, de e inget dåligt men förbjudet=)
Själva opera föreställningen var otroligt vacker, scenen m.m. Berättelsen var otroligt sorglig, den liknade min historia med min dotter, det kändes som livet backade tillbax, och det var jag o hela min historia...Jag grät floder, blev rent av chockad, kunde inte va kvar så jag tror jag gick ut när de va 5 min kvar. 2 underbara klassvänner följde mig hem, men det kändes faktiskt bra efter all gråt. Tror jag behövde det, har inte agerat på det sättet nånsin!!!

Jag har nu ett stort ångest eller jag hatar mig själv för en sak. Jag trodde jag hjälpte en vän med råd, men denna tror jag tog illa upp, känner att allt nu e mitt fel....gahhhh....men Du, jag älskar bara dig, och måste vara ärlig mot dig. Därför jag sa d jag sa!! Förlåt mig!!!

...Vet ni en sak....för det vet inte jag!!...
Idag var jag hos min underbara tandläkare, det e otroligt farligt o va där....han e otroligt fin , men han e ung ung ung....men sveriges man för nåt år sen de ni!!!


första gången man längtar till tandläkarbesöken=)

ne nu ska jag göra nåt skönt...nämligen tappa upp ett varmt varmt bad och bara va!!!

ciao angels//

♥♥OK Godnatt, då va den dagen Äntligen Över!!!

♥♥♥ mina 3 hjärtan som håller mig vid Liv!!!

Skön dag i skolan, slutade kl 12 så man hade egen tid,men jag fattar inte vad jag gör av den tiden. Jag var otroligt trött tex, det första jag gör när jag kommer hem är inte att vila, nej, utan storstädar...Barnen e på dagis och jag städar, måste fixa allting innan de blir hämtade. Jag  stressar igenom mig dagarna ibland, gör en massa måsten som igentligen kan vänta, men sjukdomen har fått mig till en stressknöl.

Jag vet inte hur detta ska gå, efter utskrivningen från dagvården har man ju mer friare val, en röst inom mig själv vill inte bli den friska, den vet inte hur den friska själen är, under så många år som sjuk, under en viss period nära döden, så vågar en del av mig fortfarande inte släppa den jäveln.

Jag e rädd, otroligt rädd. Jag minns när jag svimmade och jag kom till akuten, det första läkaren sa va: Herre gud på hur länge har hon inte ätit eller druckit nåt. Det var första gången när jag blev inlagd på bup. Hade jag verkligen inte kommit i den sekunden så hade jag verkligen inte funnits här nu. Men ändå har jag lite ano skit kvar...Men jag e envis, och med envishet hoppas jag väljer kloka val på rätt sätt!!

Jag läste lite ur min journal, hemskt va d..hur illa det verkligen var. Sen kan jag som e så klok, ge råd till andra patienter som jag borde lyssna på själv, men Fan jag kan inte d ibland, älskar att hjälpa andra när jag kan, men mig själv sätter jag sist i kön. Jag kan ju vänta, jag har iinte brått.

Jag har blivit sviken i mina år, av folk jag verkligen älskar o älskat, har alltid trott att det har vart jag som vart problemet, ändrat på mig, min personlighet, ja nästan på allt för att just bli accepterad...Hatar ytlighet, just de ordet har jag lärt mig i samband med dessa sjuka år. Vänner har vänt på ryggen, slutat höra av sig....o visst fan måste det bero på mig. Men den enda som aldrig lämnat mig ur sticket utan alltid har kommit mig närmare o närmare, och klistrat fast sig vid mig, det är min bästa vän och min värsta fiende ANOREXIAN!!!



Tack fina Fia för ditt behövda samtal imorse, jag behövde en spark i gumpen och pusch!!!

Nu ska jag ta en dusch, men vi ses snart igen...och ni får mer än gärna kommentera, jag blir inte arg för nåt!!!

kramar //

          

Hej jag är super trött idag, har vart en lång lång dag.
Var hos sjukgymnasten idag, det var nog bra att jag va där, att hon kunde säga vissa saker till mig direkt!
Lina: Hur många kg har du gått ner??..ehhh va d enda jag sa...skyllde kanske på annat, jag vet inte men efter en viss övning hon gjorde på mig, fick jag panik, blev rädd, att det verkligen kan gå så fort. Det kändes som om jag var på ruta ett igen, men jag vet att denna gången äter jag, Jag lovar!!!


Innerst inne så fattar jag inte allt med enna sjukdom, Jag tänker på alla andra i svältande länder som verkligen strävar efter mat, de skriker och ber omvärlden om hjälp, medans vi som har mat att äta, svälter oss själva. Okej detta e en satans sjukdom men den e en drog en giftig en, när man tror att den e borta så dyker den upp igen...



Jag vill inte sluta så   här   vill inte hamna där igen ALDRIG, Jag kan välja, men Han på bilden har inget val , han dör av svält, dör av hunger!!



Jag vet detta e kanske inget man ska gemnföra sig med men bara bilden ger mig skräck, det e ju döden, och det e så vi anorektiker hamnar i tillslut. JAG vet!!!

Jag måste bara påminna mig själv ibland , att livet inte ska behöva va såhär..



 gråter samtidigt nu , Gud hjälp oss allihopa, mot svälten mot sjukdomar.
Det e svårt...önskar jag vore starkare just nu, önskar jag kunde hjälpa som jag blir hjälpt.


Lovar att kämpa...dettta e inget liv.

Samma dag som jag skrevs ut från avd, slussades jag direkt in till en ny värld, nämligen dagvården. Det låg i samma byggnad och dörren bredvid. Kändes jätte konstigt att byta miljö. Dagvården går ut på att man är där vardagar förutom ons och lediga helger. Man är där från 8.30-15.00. Skillnaden där var att man var friare, dörrarna var inte låsta, man kunde ner o röka när man inte hade nåt på schemat.

Det var nu mitt riktiga arbete började, skulle jag verkligen klara detta, så mkt fritid så mkt möjligheter att skita i maten hemma. Men jag hade ju redan bestämt mig att faaan nu skulle jag klara detta, hur  mkt jag ville stanna i vikt.

Men nu började jag klä mig mer i kläder jag aldrig skulle gjort innan, åtsittande kläder, helt sjukt.
Började bry mig mer o mer om mitt uttseende.
Minns specielt en dag , tror det var andra dagen på dagvården, en sjuksköterska kom in på dagvårdens korridor. Jag sa hej till honom, han stirrade på mig ett tag, blickade till och sen sa han: Lina e d du? Jag kände inte alls igen dig utan dina mjukiskläder=)..hahaha

Jag började trivas på avd, men jag saknade avd oxå, kändes konstigt att inte ständigt ha nån som vakar över en som en hök.
De som mest blev glada var nog barnen, de sa*: mamma ska du sova hemma varje dag nu`?..de blev super glada, Jag med=)

Jag började mer o mer prata med min kontakt person, jag vågade öppna mig mer men jag höll och håller fortfarande i det jobbigaste.
Alla underbara vänner man träffade på där oxå, en sak jag e glad över med denna sjukdom, och det har jag kommenterat innan oxå, men det är alla fina vänner man har fått, som förstår en.

Jag kan sakna att gå tillbaka till den sjukaste tiden, jag vet det är inte okej, men dels för all stöd jag fick och all ilska jag kunde få ur mig utan att nån tog illa upp.

Jag gick på dagvården från 4 oktober - 5 januari, sen började min svåra sak igen, SKOLAN!!!!!

Jag gick inte hela behandlingen på dagvården för att jag skulle börja studera igen, igentligen vågar jag inte säga om jag var eller är redo....

ha en skön kväll nu ska jag sussa!!!
Ciao Angels

Tiden bara rusar förbi känner jag, fattar inte hur och vart!!

Jag har många gånger fått frågan, varför äter inte du? Eller va är du rädd för? Vad är Anorexia? Många tror enbart att det handlar om att rasa ner i vikt, men så är inte fallet. Det finns alltid en grund till att man drabbas, men man ser det inte direkt , det är som alkolister varför börjar de att dricka?

jag tänker skriva ner lite fakta, sen skiljer det från person till person...men från mina 15 år som sjuk så ska jag skriva ner lite om hur det var för mig.

Ätstörningar är allvarliga känslomässiga och fysiska problem som kan ha livshotande följder.

Ätstörningar - såsom anorexi, bulimi och hetsätningsstörning - inkludera extrema känslor, attityder och beteenden kring vikt och livsmedelsfrågor

Anorexia Nervosa är kännetecknas av själv-svält och överdriven viktminskning.
Man är i ständig kamp med den andra rösten, man döljer sin hunger eller man förnekar den, Många är intresserade av mat, recept...man vill så gärna göra den tårtan men man vägrar själv äta från den. Man har ständigt den rädslan över viktuppgång, varje litet gram gör att man får ångest.

I början av viktnedgången upplever anorektikern en ökad energi som kan ge utslag i till exempel höjda betyg. Men efter några veckor sjunker emellertid resultaten och koncentrationsförmågan minskar. Allt tar längre tid än förut och en tilltagande irritation, liksom fysisk och psykisk trötthet framträder. Men flickan unnar sig inte att känna tröttheten, lika lite som hon unnar sig att äta, så fast hon ser ut som ett vandrande skelett fortsätter hon att springa, cykla, simma osv. Måste vara igång hela tiden.

Hon äter allt mindre, bryter all mat i småbitar och tar stora portioner av sallad på tallriken. Så fort det blir på tal om att äta eller fika kommer hon med undanflykter. Hon isolerar sig från kompisar för att slippa kommentarer om hur lite hon äter och för att kunna kontrollera sitt födointag bättre. Sina tidigare fritidsintressen tappar hon lusten för. På några månader kan vikten rasa med 20-40% av den ursprungliga vikten, och från att ha varit trevlig och välanpassad blir flickan avvisande, irriterad och kontrollerande, och har allt lättare för att bli ledsen och arg. Jag ville alltid va alla till lags. Hatade att såra andra och kände jag att jag gjorde det kunde jag straffa mig själv med att inte äta nåt, för jag förtjänade inte att äta och må bra.

Det värsta jag kunde göra var att ljuga, som anorektikr är man otroligt bra på att ljuga, man ville alltid komma undan med allt som hade med mat att göra...men man ljuger oxå mkt för sig själv. Anorexi jäveln ljuger för en.

Anorexia upplevs som en lösning på problem. Man svälter för att leva. Sjukdomen handlar inte om mat och vikt utan om känslor. Känslor som man inte är medveten om, inte har ord för att uttrycka.

 Anorexia är ett sätt att leva.

 Anorexia är ett sätt att överleva.

 Anorexia är ett språk.

 Anorexia är ett uppror.

 Anorexia är kontroll.

 Anorexia är maktlöshet.

 Anorexia är avig styrka.

 Anorexia är ett fängelse av föreställningar.

 Anorexia är att svälja vreden.

 Anorexia är att övervinna osynliggörandet.

 Anorexia är inte ett problem, det är lösningen på ett problem

 Anorexia är ett skrik på hjälp.

Det var bara en lite blick och fakta om en så förjävlig sjukdom som sitter som klister på en. Den viktgaste biten att själv inse att man är sjuk.

Hej Känner mig helt borta, känner mig vilsen igen. Detta oroar mig men jag har väl för mkt i huvudet helt enkelt, Känner mig som bubblor svävande bland frågetecken. Har vart på stan lite idag, barnen får ju alltid mac donalds eller nåt liknande på söndagar, idag blev de Happy meal för de. Jag äter inte sånt när jag själv får bestämma så jag såg till att äta lunch hemma innan vi gick iväg. Önskar verkligen att jag sj hade bara vågat men ne, inte just nu.

Min sjukdom finns kvar och det känner jag, men jag kan väl hantera det på ett bättre sett än innan. Nu har jag inte vägt mig på 3 veckor och jag hatar det, hatar att inte få ha en liten kontroll. Men på tis har jag äntligen tid hos min underbara sjukjymnast och då kanske.



Tiden på Avd var skitjobbig men den blev min räddning i livet, hade jag inte gått dig så hade jag säkert inte funnits här idag. Men hur mycket man ser faran med sjukdomen så är den alltid där, man lyssnar alltid på den onda rösten. Önskar att jag nångång snart blir kvick rädslan kring mat och vikt. Vill bara bli normal i mina tankar och finna ro i själen.

4 Oktober skrevs jag ut från avd, läkaren kramade om mig och sa att han verkligen trodde på mig, han är verkligen en underbar läkare som förstår hela skitet, han är ärlig. Jag grät som en kran, kunde inte sluta att gråta, ett ställe man verkligen hatade och ville slippa skulle man sen sakna. Man skulle sakna tryggheten och all stöd från alla underbara männinskor man lärt känna.

Det bästa var min avskedsgåva, det var nog det jobbigaste jag gjort frivilligt men jag var tvungen för min egen skull. Jag fixade tårta med grädde...detta var en riktig utmaning för mig. Men när det väl var gjort så var det inga onda blickar från andra pat , tror i grund och botten att de uppskattade de, deras friska sida ialf=)

Samma dag som utskrivningen skulle jag in i en ny värld, Dagvården!!
Mer om den skriver jag om sen:
Ciao Angels//

Hej äntligen fick jag tillbax min dator, den har vart på lagning hela dan. Dagen idag har vart hyfsat ok, inte så mkt i skolan mer än en redovisning till i svenska, men det gick bra tror jag=)

Ibland vet jag inte alls hur jag ska bete mig när jag är ute, är mer självsäker nu än innan men man har kvar lite av sin osäkerhet, inget som går bort från första början kanske. Igår var det en otrolig jobbig dag, fick dåliga nyheter eller rättare sagt veta nåt som oroar mig enormt. Tänkte på det hela kvällen och natten igår. Detta rör inte mig så, men nån som står mig nära, och när jag står och verkligen inte kan göra nåt så blir jag besviken för jag vill kunna hjälpa. Jag är väl bara sån...kan inte släppa taget om nåt. Måste släppa taget om anon ialf...och det ska jag fan göra...

Fortsättning på min blogg från igår:
 
Där hade jag bestämt mig nu..jag ska inte skriva ut mig, föränn läkaren kickar ut mig. Jag började samarbeta mer nu, på riktigt, jag ville verkligen detta, till skillnad från 08 då jag låtsades alltihop och sprang mig igenom behandlingen utan att vara 100% ärlig mot personal, läkare ,familj och framför allt mig själv!

såg vikten stiga för varje vecka, jag skakade av rädsla..uppnåt en vikt, en siffra aom jag aldrig hade vart på innan, kändes skrämmande...trodde verkligen att jag skulle fortsätta rusa uppåt..jag skulle sen rulla ut från avd. Detta va en känsla jag hade. Men jag var tvungen att hantera det på rätt sätt och inte enbart fokusera på vågen och känslan i kroppen, utan jag var tvungen att gemnföra mitt mående psykiskt. Det tog sin tid.

Det som jag och läkaren sen kom överens om var att utöka mina permisioner. Fick stående permisar varje helg och tis och onsdagar. Det blev mer fri tid men ett viktigt test för mig...skulle jag nu klara av att va hemma?

Det gick mestadels bra, maten funkade och mitt tänkande blev mer åt de positiva hållet.
Jag skämmdes en gång åt att när jag var hemma och tog om av maten...det var nog mitt friska jag som tog det steget..det brottades lite med anon men de friska vann. En underbar känsla men skrämande för att jag kände så.

Jag minns en dag då en ny patient kom till avd...jag blev likblek, skakade vågade inte se på henne. Hon var enbart ben o skinn...hur kan man låta det gå så långt undrade jag?..jag började att gråta av ilska till sjukdomen...läkaren pratde med mig och frågade: blev du rädd? vad såg du?..sen så sa han...vet du att du var inte alls så långt därifrån..? Jag skakade på huvudet o grät ännu mer...hur fan kunde jag inte se detta på mig själv, hur kunde jag låta det gå så långt.

Nu var detta allvar, nu fick det va nog nu skulle jag verkligen kämpa och aldrig ge upp...föll jag så skulle jag sannligen hoppa upp igen. Nya tag och ny vilja.

nu ska jag ha lite mys med barnen...ha en skön fredagskväll
ciao angels//

Jag har vart uppe sen kl 3 inatt, har legat och vridit på mig.
Varför kan jag inte sova? Mycket i lilla huvudet som jag måste jobba med kanske, rensa i förrådet eller?

Ne nu får jag fixa lite kaffe och äa lite frulle kanske...

Ciao så länge//

Hej allihopa, Jag är såå fruktansvärd trött idag. Har vart dålig med att sova ordentligt.
Inte van vid allting med skolan igen inte efter en lång tids sjukskrivning och vilande och ätande för den delen.
Det har vart en tuff dag idag helt enkelt, hade redovisning på eng och jag kände mig så klumpig och mkt mer, jobbiga känslor i kroppen. Mitt sätt att hantera det på är att skratta bort det, och jag vet att det är så himla fel. Det är inte det att jag är obekväm att redovisa, men just idag var det en sån dag.

Fortsättningen från förra blogginlägget:

Att komma tillbax efter sommar uppehållet var skit tufft, att åter igen lämna barnen efter 6 veckor tillsammans, de hade trott att jag skulle stanna kvar nu, att mamma inte skulle till doktorn mer, mamma va bra , mamma åt ju nu. Jag ville bara skriva ut mig så fort jag kom dit, men jag visste att skulle jag göra det så hade jag hamnat i skiten lika fort igen. Sen hade jag lovat läkaren att va kvar där tills jag uppnått min kroppsvikt det stabila Bmi:et..hur tufft det än va att hålla det löftet så va jag tvungen, jag har fått nog av denna hemska meningslösa sjukdom , men den sjukdom som jag känt mig trygg med och som var en del av mitt liv.

Jag fick ångest av att va där, instängd igen, och utan mina barn. Ibland kunde jag bara titta mig i spegeln och skrika och fråga mig själv VARFÖR?? varför denna sjukdom? varför blev jag rädd av att bara se mat,att smaka på maten....hatade allt detta och allt mina barn fick gå igenom.

Minns att min son frågade mig en gång: Mamma, mat är inte farligt jag lovar, man blir stark av det. Varför äter inte du ?
Jag visste inte alls vad jag skulle svara...jag tror jag skämmdes mest över att en så pass liten pojke kunde så mkt.

Vi hade alla namnskyltar i matsalen som vi själva hade gjort...jag hade en röd bil...en röd ferrari för det var min pojkes favvo bil, så varje gång jag kände motstånd så tittade jag bara på den ...de sa: Tut tut...kör framåt inga genvägar...

Och nu var det dags att lyssna på detta inga genvägar utan våga framåt , för man har aldrig vart där innan, trivs jag så kommer jag va kvar, och trivs jag inte så vet jag alltid vägen tillbaka.

Love Angels...mer om detta senare...//

Jag var överlycklig men samtidigt skräckslagen och otroligt rädd över sommar stängningen.
Hur skulle jag nu klara detta, har ju gjort detta innan och jag hamnade i skiten och i samma onda mönster igen.
Men jag skulle ta det som det kom ok hjälp hade jag runt omkring mig om det skulle behövas.
Jag åkte upp till mina föräldrar i uppsala de 2 1a veckorna, och vi skulle va lediga 6 hela veckor.

Det var jobbigt att åka upp till föräldrarna efter så lång tid och flera kg tyngre. De var ju vana vid en Lina som inte äter och nu så skulle jag helt enkelt börja äta igen. Jag var oxå rädd för alla andra kommentarer som vänner och bekanta skulle komma med.

Jag skulle försöka att inte ta allt på fel sätt, för det är man i denna sitts, om nån säger ohh va fräsch du ser ut då vänder man på det hela och tänker...shit de tycker jag är fet..tex...Jag vet att det är knäppt men det är sååå svårt.

Ibörjan funkade maten bra hemma, jag flöt med helt enkelt och det kändes bra. När jag sen åkte tillbax hem så var jag helt själv igen, jag hade så mkt fritid , blev rastlös och började se fel , ville att allt skulle va såå perfekt.
Min farfar dog plötsligt och vi stod varann nära, men han hann den senaste tiden enbart se mig i det sjuka tillståndet, jag hatade mig själv för att hans önskan inte hade slagit in, och det var mitt fel. Han ville helst av allt se mig pigg, frisk och må bra och det hann han aldrig. Så under tiden jag sörjde så orkade jag inte med maten och allt det andra som handlade om mig själv. Jag kände att nu måste jag ta hand om mina barn de ska må bra
och mamma hamnade sen på sjukhus och där önskade jag att det hade vart jag istället...det inträffade en massa saker, och då när stressen och just sådanna händelser inträffar så tar jag ut det över maten.

Det är nästan som alkholister, de dämpar sin ångest och allt var de kan vara just med alkohol..fast vi dämpar oss med att vara tomma i magen för då har vi kontrollen över allt i kroppen.

Men kunde jag njuta av sommaren nånting???

Ja det kunde jag faktiskt..när jag satt ute med barnen och åt min första glass det var en känsla som aldrig kan tas ifrån mig...

Love ANgels//

Hej sötnosar, Jag blir sååå Himla pissed off av folk som inte har nåt vett i sig än att enbart hitta saker att snacka skit om andra. Okej va är det för nytta att bry sig om detta igentligen kanske ni tycker, jo det är förjävligt de trackar ner på folk som de inte enns känner och trycker ner de till de har nått botten..detta kan leda till så jävla mkt av den person som det snackas om TRO  MIG!!!

Jag minns efter att ha legat instängd på avd underlång tid cå skulle jag iväg till skolan för att hälsa på...den första kommentaren jag får av en tjej är: Shit va du har blivit större...inget hej först eller hur mår  du utan SHIT....osv
Jag visste inte hur jag skulle ta den kommentaren, jag hade vart skräckslagen innan att komma dit för at just höra folks kommentarer och så hör man detta av en person man inte alls har nåtot som helst umgänge med,

Hatar Henne för detta...sabbade min dag ..konstig jag e eller???=)


Okej jag ska skriva fortsättningen från förra bloggen, men först ¨måste jag ha min middag=(

ciao så länge angels//

Hej, Idag har jag inte alls vart på så jätte bra humör. Allt har bara var skiit. Mycket i huvudet just nu och det är jobbigt. Är så himla förbannad på min dotters pappa, hon ringer aldrig hör inte av sig, jag gör det varje dag..och sällan man får nåt svar, Jag orkar inte detta, men jag måste.

Imorrn är det prov i Historia, jag har redan gort den och fått Godkänt, men han sa att det skulle va kul om jag gjorde den en gång till, men inte för att prestera, men jag kan inte, ska jag göra nåt så ska det va bra...bläää vet inte va ja ska göra!!


Jag minns första tiden på Avd, jag orkade verkligen ingenting, minns när folk hälsade på och jag va inte enns närvarnade...var i min egen värld, orkade inte 5 min ens.
Mina inre organ var inte alls i ett bra skick, magen fungerade inte alls så jag hade ofta magkramper. Minns under en måltid en dag så svimmade jag mitt under den, fick åka iväg till akuten med ambulans och där var jag i timmar. Helt sjukt igentligen hur mkt man sabbar inuti sin kropp.
Mitt blodtryck var alltid lågt och man ville inte att jag skulle röka, men fan tänkte jag..den enda fria tiden ute va just när jag fick ta min cigg.

Läkaren på avd är en av de bäst bästa, ibörjan hatade jag han för jag inerst inne visste att allt de han sa stämde men hatade att nån sa det till mig. Jag var ju inte sjuk.

Jag kämpade för varje dag, alla tjejer där inne kom varann väldigt nära, ibland så var det livat och ibland en sån dyster stämmning...speciellt under alla måltider.
Det värsta var nog att se hur folk kunde komma undan med att gömma undan mat eller glo på en när man åt eller gämnförde mängden helt enkelt.

Hatade att alltid va iakttagen, kände mig som ett litet barn på dagis fast inlåst bakom stängda dörrar.

Vissa ur personalen var hur underbara som helst, medan vissa inte alls visste hur man skulle jobba där, de platsade absolut inte utan trodde fan att allt enbart handlade om maten och det fick mig att gå i taget. Fan de fattade ju INGENTING.

Men sen i juli månad så skulle de ha sommarstängt, och alla inne på avd hade ett så kallad sommar lov från avd, men absolut inte från sjukdomen, och det kan jag säga var otroligt pirrigt för mig, hur skulle jag nu klara detta??
Inga som vakade över mig ingen som sa till mig att sitta ner osv..

Frihet=rädsla

fortsättning följer...nu food time=( ciao angels

Sovmorrgon på schemat men jag får ju aldrig sovmorron vet inte enns vad sovmorrgon betyder!!...
Jág ska snart bege mig till bussen ialf, har inte alls kunnat soba inatt heller pga smärtan i käken o tänderna..Sen när man väl hade slocknat vid 3 inatt så blir man väckt 2 timmar senare av en gullunge som vill se på teletubbis för att han inte kan stänga ögonen mer,,så då fick man gå upp...utan denna sköna sovmorgon=(

men vi ses senare idag...nu måste jag klä på mig, kan inte gå iväg naken vett ni!!

Ciao angels//

Va bara tvungen att säga det Tyra sa idag på Top Model: Skönhet och hälsa hör ihop...skönheten blir sämre om hälsan e dålig,...Och det finns naturlig smal, och sjukt smal....gör er inte till det andra nämda!!

Godnatt Angels!!=)

Hej Måndag idag och helgen har bara rusat förbi. Tycker Tiden och Hela livet rusar förbi, hinner inte blunda föränn det blir en ny månad och ett nytt år. Shit vad har jag gjort av mitt liv??
Idag var det en kort dag i skolan, gillar att inleda 1a skoldagen kort. Har börjat komma in mer o mer i klassen och jag trivs bra. Jag känner en ny energi ...konstigt eller?


Fortsättning från de förra inlägget nu:

Det var ons och jag var nervös över övergången till avd, ville men samtidigt inte, vafan hade  jag gett mig in i..Ville jag verkligen detta? Min friska sida JA medans min sjuka sida strävade emot. 08 Så sa jag till läkaren och personalen innan jag skrev ut mig själv: Ni ska aldrig mer se mig här...så 2år senare när man står utanför och ska ringa på IGEN..skakar jag av rädsla och nervositet. Kämdes att åter komma tillbax och visa att jag misslyckats. Jag ringde på tillslut och blev väl omhändertagen. Denna gång var jag mer moteverad men ännu mer rädd...inte rädd för att äta eller gå upp i vikt utan rädd för att jag själv tog tag i detta och sa HJÄLP JAG BEHÖVER HJÄLP NU!!!...jag är sjuk. Det är tro det eller ej det svåraste att just acceptera det för sig själv.

Min första måltid på avd blev ett helvete..50% på tallriken skulle ätas upp, det kunde typ va 1 ½ potatisbullar...och jag kunde knappt få ner en halv. Det slutade i ca 1-2 veckor att jag rusade ut gråtande utan att ha kunnat ätit upp hälften. Tillslut fick jag en varning om att åt inte jag upp allt så skulle rökningen dras in samt att jag skulle sondmatas. Jag bad o bönade att jag verkligen skulle ge allt och äta upp allt...Jag fattade inte att jag själv sa det.=)

Jag fick inte alls göra mkt under de första 3 månaderna där, fick sitta i rullstol pga jag inte skulle bränna all min energi, så när jag skulle ut o röka va det alltid nån som körde ner mig i rullstolen..det var som ett fängelse..allt detta för att man ska bli bra.!

Jag hatade varje vägning som gjordes varje måndag...man va tvungen att ha gått upp 1kg men det var enns värsta mardröm. Det konstiga är att jag blev lika ledssen som glad när jag gick ner som upp ivikt. Anorexia är 2 personer i en om man säger så...den kontrollerar och styr och man mår bra av det....tror man!
Jag hatar denna sjukdom hatar all tid den har tagit av mitt liv..

På avd denna omgång så kunde jag verkligen se vad sjukdomen va förnåt, det hela handlar inte om mat som de flesta "FRISKA" tror det är nåt mkt djupare nåt som inte alls går att förklara.

Maten är viktig i 1a stadiet då man måste få i sig näringen och stabilisera sin vikt för att sen kunna bearbeta det tuffaste och svåraste!...Men det fattar inte vi och vi vill nog inte tro det heller,,


Aja, nu ska jag vila detta tar mer av min energi än vad jag trodde. nu så fixar min stora grabb frukt till mig=)

KRAM// ANGEL

Just nu står Linssoppan o puttrar på spisen, det är en av mina favvo maträtter tror jag=)

Satt innan idag och hittade mina dagböcker eller ätmatboksböcker som man kallar det på avd. Hemskt var det att blicka tíllbax och se hur man verkligen va. En helt annan person allt skit man gjorde osv.

Jag ska berätta om denna omgång då jag tvingade mig in igen.

Det var en fredag, kort dag i skolan och vi hade ett NK prov minns jag. Jag kände mig såå himla svag,orkade inte mer, kvällen innan hade jag frågad killen hemma om vad han tyckte om inläggning igen..o då hade jag nog bestämt mig, men inte säkert.
Jag gick ut efter provet och greppa taget om en klasskompis som visste om mina problem,Jag sa att jag ville ha hjälp men att jag aldrig skulle göra det själv, det var nu eller aldrig. Hade jag stuckit hem så hade jag aldrig tänkt tanken igen.

Hon sa att hon kunde köra mig, jag skakade när jag satt i bilen..vi körde runt till olika ställen minns jag i Lund, de skickade runt oss. Jag ringde avd och verkligen bad om en plats där men de sa att de hade fullt....Va håller jag på med tänkte jag!!!

Tillslut så kom jag till psyk akuten i lund och de sa att de skulle skicka en remiss till avd, men jag sa att jag inte kunde åka hem och vänta för då hade jag aldrig åkt dit sen. Så jag bad om en plats på psyk mottagning i malmö avd 84 tror jag det va, allmänpsyk..omringad av dårar,,jag platsar inte här.

Ångrade mig i samma sek som jag kom in och blev inlagd, men då va de försent ju..det va ju nu eller aldrig liv eller död.
Jag träffade en underbar tjej på avd 84 i malmö hade hon inte vart där hade jag nog ,,,...ska nog inte gå in på detalj. Men M ,är glad att jag träffade dig där=)

Kom dit på lördagen, på tis sa läkaren till mig att avd 33 hade en plats till mig..på Ons redan. Jag föll ner i gråt och trodde ALDRIG att jag skulle bli så glad över att få åter komma till den plats jag hatade mest.

Fortsättning följer nu e d middag o linnssoppa....kram

Godmorron, har vart uppe sen 4 imorse, har inte alls kunnat sova. Har sovit dåligt de 2 senaste nätterna..kanske är det tänderna som spökar fortfarande, det gör ju ont fortfarande...

Idag är det ett skit väder, grått, muligt o duggregn..ett sånt väder man ska sitta inne i tända ljus och glo på film. Men jag måste nog sätta igång och komma in i mina studier igen. Efter det långa uppehållet som jag haft så kan jag ju säga att jag har glömt bort det det mesta. Men med klarare huvud och mer näring så hoppas jag på att jag får in det lättare nu än innan iallafall=)


Resan har vart lååång och den är än inte slut, mer en början.

Som jag avslutade senast så började jag skolan...1a tiden gick bra, sen hamnade jag i mina dåliga mönster igen.

Hade alltid ursäkter med maten, satt mkt själv. Men konstigt nog kände jag mig så pigg och energisk. Jag pluggade ,tog hand om barnen, städade...o så rullade det på. På sommaren 09 åkte jag iväg till syrien, som alla kanske vet så är det varmt varmt där...jag blev sämre åt lite frukt och drack vätska...jag såg inte mig sjuk trots alla kommentarer om hur tunn och förjävlig jag såg ut.

Men jag tänkte att fan fattar de verkligen inte jag mår ju bra, fast jag inombords mådde skit.
Tillbax till skolan efter sommaren, tror folk sa till mig att lina du har väl gått ner i vikt va, så jag försökte dölja mig i stora pösiga kläder, lager på lager...ville inte att folk skulle se eller titta på mig, inte enns komentera hur jag såg ut.

Tillslut orkade jag inte mer, jag hade gått över gränsen, jag såg mig inte sjuk i anorexia fortfarande men jag insåg väl att jag inte mådde bra, och va svag.

Vad hände sen skriver jag senare idag...

kram påer!=) love

Jag är trött på allt o alla just nu, varför är alla nästan alla jag känner ytliga??

ORKAR INTE MER

Hej igen, jag är fortfarande lite lost i detta med att blogga. Hoppas jag snart vänjer mig..det är lite som en dagbok men skillnaden e väl att andra kan läsa detta=)(

Min sjukdom har jag aldrig erkänt för mig själv föränn 2010.
År 2000 då jag tvångsinlades på bup blev allt ett helvete,,,jag kände mig lurad jag var ju inte sjuk , blev instängd med ett par andra som hade olika problem och jag kände mig totalt vilsen i den mikjön minns jag. Jag minns speciellt 1a måltiden där en helt jävla hög tyckte jag..men varför tvingade de hit mig. ? De som körde hit mig va, Min fd min dotters pappa alltså och hans föräldrar, jag var under 18år men mina föräldrar fick inget veta. De säger nu i efterhand att det va mitt val att inte tala om det för de , men det är bara skitsnack.

Jag var på bup i 8månader men under en tid där så kommer dotters pappa med ett papper och sa: skriv över vårdnaden på mig nu så får du tillbax den sen när du blir bättre..det är enbart för ...........skull. Helt borta som jag var då skrev jag under. Han grundlurade mig , året är nu 2011 och jag har fortfarande inte henne, ingen kontakt mer än på telefon. Hon är 10 år nu, och min sjukdom tog henne ifrån mig och det förlåter jag aldrig mig för.


2008 blev jag åter inlagd på en avd..ätstörningsavd i Lund..avd 33 som det kallades då.
Där blev jag oxå tvångsinlagd, och efter en gravidtet med min yngsta son..Jag hade vart så pass dålig under graviditeten att jag va tvungen att va på BB i 4 månader med dropp och vak.

Men han kom ut hel och välmående=)

Avd 33 hatade jag, det var en mardröm att komma dit, vak 24 timmar i början, sittande på en rullstol om man FICK gå ut och röka tex..regler hit o regler dit. Jag kände mig verkligen som en fånge. Jag hade ju inget val sen..jag såg mig aldrig sjuk men bara för att de sa det, läkaren och personalen så spelade man med..åt det som blev serverad, alla näringsdrycker...Ljög för alla och för mig själv att jag mår bra och har ju gått upp i vikt m.m..man är ju en sån bra lögnare, specielt mot sig själv.

Efter 8 månader där och flera kg tyngre blev jag utskriven, en sån befrielse. Jag började på folkhögskola och ville läsa upp alla ämnen i gjymnasiet, Jag trivdes bra det va härligt att va en i gänget.

Men sen längre fram så låste jag in mig själv i mig själv igen allt skit kom tillbax, jag hade ju sagt  upp kontakten med min psykolog så jag hade ju ingen som vakade över mig. Jag va fri o göra precis hur jag ville med mig o maten..När alla andra stack till matsalen för att äta lunch så gick jag in till data salen eller hade ursäkten att jag har redan ätit..det höll på ett bra tag, jag döljde allt så jävla bra.

Gråter nu när jag verkligen blickar tillbax till den tiden...15 år i anorexian...15 år av mitt liv bortkasstat!! Varför??

Hej igen har vart en sväng på Burlöv centrum med min äldsta son, det skulle va hans dag idag..
Han gick runt i alla affärer han ville in på BR va favvon..va där inne i 1 timma typ. Ont som fan fortfarande i tänderna gick jag runt där med han. Sen va det dax för lunch, va tror ni han ville ha om inte Mc donalds..Jag äter inte den maten..jag vill men vågar inte självmant riktigt att göra de, snabbmat för mig = 10kg upp. Jag vet att det inte alls stämmer, men sjukdommen säger det.

tillbax där ja avslutade innan...

Jag trodde ju att om jag nu gick ner i vikt och såg bra ut så skulle jag få han tillbax, men han brydde sig igentligen inte om det..14 år o jag flyttade ihop med han, mina föräldrar ville ju inte d , jag va ju bara 14 år gick i skolan som jag skolkade mer ifrån nu. Men vi bodde ihop i Uppsala jag hade nära till mina föräldrar så det va skönt, jag började mer o mer bli tränings tokig, kunde inte sitta still..jag kände att nu när vi flyttad ihop så skulle jag beetee mig mer vuxen. När jag blev 15 så ville han flytta ner till malmö igen..jag blev rädd men ville ju inte förlora han så jag flyttade med. Jag kännde mig otroligt ensam i en ny stor stad..kände ingen och jag sysselsatte mig med träning o städning..skolan gick jag i i ca 1 termin sen.

Jag lärde känna hans familj bra och mamman där bantade, hon va med i viktväktarna..jag fick för mig att det var ju normalt, alla bantar och ska se bra ut. Så jag blev mer o mer insatt i vad som var nyttigt.

När jag var 17 så blev jag gravid..jag kände mig då vilsen fan hur ska detta gå, jag hann ju inte enns va ungdom själv, men med tiden så såg jag det positivt i det hela, men mina hormoner ville inte jag fick avsmak av all slags mat, kunde inte enns gå in i köket, hatade doften av mat, så det enda jag fick i mig under graviditeten va frukter, grönsaker och vatten.
När lillflickan kom ut  gick jag ner 15 kg..o jag hade gått upp 6 7 kg med henne...jag började må sämre o sämre kroppsmässigt, kände mig fet o ful. Slutade amma helt för jag gick mer o mer i vikt..när hon va ca 8 månader blev jag tvånginlagd på bup...helvetet hade börjat och mitt liv togs ifrån mig.

Nu börjar historien om min kamp mot anorexian...

God morgon allihopa..sovit gott hoppas jag, deta har ialf inte jag gjort, hafrt så ont i tänderna så jag vred på mig hela natten, fick tillslut ta sovmedicin som man däckar av efter typ 10 min=) Räddaren i nöden.'

Jo Det är lördag och jag ska inte alls göra mkt mer än att va med familjen, va bjuden hem till en vän ikväll med alla andra angels på middag o mys, men jag ej pga av tänderna o barnvakt!

Angel4ever e en sida jag skapat på facebook och den e tillgänglad alla som jag har vart inlagd med o allla som lider av samma problem, det e bra att man finns där o stöttar varann..


Okej, nu ska jag börja min historia  om detta, kommer göra avbrott o så för det e långt och det är inte slut än.

Allt detta började nog när jag va 12 år, jag bodde hemma i Uppsala och trivdes mkt bra, jag var en matglad person som spelade mkt fotboll, va lite mer som en pojkflicka.

Jag blev kallad mullig, sen tillsagd att ät inte så  mkt..o s.v...man tar åt sig allt sånt när man är i den åldern, spelar ingen roll om de bara skojar el ej=(

När jag va 13 så föll jag föe en kille som jobbade i en affär under oss, han va 19 år då...och vi småflörta ganska mkt och vi blev ett par efter ett tag. Jag ska va ärligt när man e 13 år vet man inte vad kärlek e, men jag trodde jag visste o gjorde allt för honom...Detta förhållande var hemligt för ingen skulle få reda på d.

En dag sa han att han skulle flytta till Malmö där han e ifrån...och brast i tårar..ville bara va med han, kände att jag inte fdög till och att han skulle hitta andra snyggare tjejer..men vi bestämde att jag skulle rymma dit till honom sen...jag 13år lättlurad sa jaaa,,Han älskar ju mig.
Misstaget hände jag åkte dit ingen visste vart jag var, tills en dag så fick de reda på de o polisen ringde hem till han o sa att jag e inte myndig och måste gensat hem till familjen igen, jag blev dödsrädd visste inte alls va som skulle hända.

När jag åkte tillbax kände jag mig ful, arg,förbannad och ingen brydde sig om va jag kännde ju...jag började träna lite, sen blev det att utesluta socker o fett...sen blev det mindre o mindre av maten o mer av träningen...Nu för engångs skull trodde jag ha kontroll av MITT LIV...jag bestämde hur jag ville leva de...jag kännde mig mer piggare,,och jag tänkte att jag ska ha han tillbax....

nu tar jag en paus men skriver fortsättningen sen....kramar

 
Klockan är snart 21.30 och jag har fortfarande inte kunnat äta nånting sen tandläkar besöket, det är blandade känslor där måste jag säga...varför? Jo de ska jag tla om för er.

Jag som jag skrev innan har haft en lång och svår sjukdom som jag fortfarande handskas med , men nu e jag mer åt att jag vill mer.

Sjukdomen är Anorexia nervosa...denna svåra sjukdom har vart en del av mig i 15 år, en del av min personlighet, en del av mitt liv helt enkelt. Har inte vågat släppa taget om det som stått mig närmast , min vän samt fiende...min DROG!!!..Jag har legat på olika behandlingar i många år, alltid trott att ne men jag fixar detta på egen hand...yeA right in your ass you can=(

Men jag har fått nog nu...har 3 små fina barn, den äldsta på 10år togs ifrån mig pga sjukdomen, nåt jag ångrar så himla mkt.
Kämpar nu för henne igen...

Aja...men tillbax till varför de e blandade känslor om att jag inte har fått äta nåt pga av tandläkaren..det e 2 olika sidor i mig sj som vill olika o tycker olika...den friska jag vill äta e otroligt hungrig..medans den sjuka sidan e glad att nu slipper du äta Lina...fan va bra...men JAG vill o vågar inte tycka o tänka just nu...bläää
det e såå lätt att hamna på ruta 1 igen...jag om nån vet det och det e skit.


ne nu ska jag dricka lite fil ialf o sussa...berättar mer imorrn om de jag gått igenom o de ja ska gå igenom.

God natt sov gott o dröm sött...Love

Hej första gången man bloggar insperirad av en viktig person i mitt liv=)

Ni ska få höra min långa historia som varat i 15år..en långtidssjukdom som har vart svår,tuff och förjävlig!

Jag är 28år och bor i malmö!!

Idag är jag lite borta pga ett tandläkarbesök som slutade med svimmning och ont, ont ont...men min historia kommer upp snart, och varför jag valt att blogga just om detta e för att hoppas på o hjälpa andra som sitter i klistret!!

ciao sålänge!!