everlina

Hej äntligen fick jag tillbax min dator, den har vart på lagning hela dan. Dagen idag har vart hyfsat ok, inte så mkt i skolan mer än en redovisning till i svenska, men det gick bra tror jag=)

Ibland vet jag inte alls hur jag ska bete mig när jag är ute, är mer självsäker nu än innan men man har kvar lite av sin osäkerhet, inget som går bort från första början kanske. Igår var det en otrolig jobbig dag, fick dåliga nyheter eller rättare sagt veta nåt som oroar mig enormt. Tänkte på det hela kvällen och natten igår. Detta rör inte mig så, men nån som står mig nära, och när jag står och verkligen inte kan göra nåt så blir jag besviken för jag vill kunna hjälpa. Jag är väl bara sån...kan inte släppa taget om nåt. Måste släppa taget om anon ialf...och det ska jag fan göra...

Fortsättning på min blogg från igår:
 
Där hade jag bestämt mig nu..jag ska inte skriva ut mig, föränn läkaren kickar ut mig. Jag började samarbeta mer nu, på riktigt, jag ville verkligen detta, till skillnad från 08 då jag låtsades alltihop och sprang mig igenom behandlingen utan att vara 100% ärlig mot personal, läkare ,familj och framför allt mig själv!

såg vikten stiga för varje vecka, jag skakade av rädsla..uppnåt en vikt, en siffra aom jag aldrig hade vart på innan, kändes skrämmande...trodde verkligen att jag skulle fortsätta rusa uppåt..jag skulle sen rulla ut från avd. Detta va en känsla jag hade. Men jag var tvungen att hantera det på rätt sätt och inte enbart fokusera på vågen och känslan i kroppen, utan jag var tvungen att gemnföra mitt mående psykiskt. Det tog sin tid.

Det som jag och läkaren sen kom överens om var att utöka mina permisioner. Fick stående permisar varje helg och tis och onsdagar. Det blev mer fri tid men ett viktigt test för mig...skulle jag nu klara av att va hemma?

Det gick mestadels bra, maten funkade och mitt tänkande blev mer åt de positiva hållet.
Jag skämmdes en gång åt att när jag var hemma och tog om av maten...det var nog mitt friska jag som tog det steget..det brottades lite med anon men de friska vann. En underbar känsla men skrämande för att jag kände så.

Jag minns en dag då en ny patient kom till avd...jag blev likblek, skakade vågade inte se på henne. Hon var enbart ben o skinn...hur kan man låta det gå så långt undrade jag?..jag började att gråta av ilska till sjukdomen...läkaren pratde med mig och frågade: blev du rädd? vad såg du?..sen så sa han...vet du att du var inte alls så långt därifrån..? Jag skakade på huvudet o grät ännu mer...hur fan kunde jag inte se detta på mig själv, hur kunde jag låta det gå så långt.

Nu var detta allvar, nu fick det va nog nu skulle jag verkligen kämpa och aldrig ge upp...föll jag så skulle jag sannligen hoppa upp igen. Nya tag och ny vilja.

nu ska jag ha lite mys med barnen...ha en skön fredagskväll
ciao angels//