rose

Lördag och jag pluggar och samtidigt har hand om barnen. Den äldsta måste va i trots åldern för han envisas otroligt mkt, smäller till dörrar osv...Inte lätt med pluggandet direkt när det e så här.

Jag mår skit illa...ingen bra mat alls de sensaste dagarna, äpplen går o få i sig samt skorpor..försöker få hit min mamma, bli lite omhändertagen=)  Jag vet en sak o de e att jag inte vill bli inlagd igen på avd, men ibland kan man sakna stället för man blev omhändertagen och man slapp ta det jobbigaste ansvaret kring maten!!

Jag e så jävla feg, feg att gå hela vägen på riktigt, alla andra gånger jag blivit utskriven så har jag vänd och gått i mina gamla fotspår igen, för d e där jag kännt mig tryggast..

jag saknar mina gamla vänner, mitt gamla liv när jag gick i lågstadiet, där man hade d roligt, vill dit.
Men sen har ju alla s.k vänner bara stuckit iväg i samband med sjukdomen...o där e man nu i en helt ny vänkrets eller vågar man tro d?=)

Allt jag vill nu e att våga blomma ut som en Ros!!!!


love angels//

Kommentarer
Postat av: fia

BLOMMA UT DÅ! du vet att du kan! kom igen nu! prata o tänk ej på det viset! tänk på allt du gått miste om för du varit i detta skit! DET ÄR INGET LIV!!!! finns för dig! kram <3

2011-02-05 @ 19:33:52
Postat av: Josefin

Vad händer när de ger upp, då?



Du är inte feg Lina. LÅNGT ifrån det. Men du är inte frisk heller. Be om mer hjälp, snälla <3. Tycker så otroligt mycket om dig. Finns det något jag kan göra så säg till <3.



Saknar också tryggheten. Att slippa välja. Att fullt ut följa sjukdomens eller avdelningens regler. Men jag tänker vara en hycklare och säga att det inte är värt det. Vi får bara ett liv, och det är ett jävligt dåligt sätt att leva det på.

2011-02-05 @ 22:19:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0