Lååång DAG...
Hej allihopa, Jag är såå fruktansvärd trött idag. Har vart dålig med att sova ordentligt.
Inte van vid allting med skolan igen inte efter en lång tids sjukskrivning och vilande och ätande för den delen.
Det har vart en tuff dag idag helt enkelt, hade redovisning på eng och jag kände mig så klumpig och mkt mer, jobbiga känslor i kroppen. Mitt sätt att hantera det på är att skratta bort det, och jag vet att det är så himla fel. Det är inte det att jag är obekväm att redovisa, men just idag var det en sån dag.
Fortsättningen från förra blogginlägget:
Att komma tillbax efter sommar uppehållet var skit tufft, att åter igen lämna barnen efter 6 veckor tillsammans, de hade trott att jag skulle stanna kvar nu, att mamma inte skulle till doktorn mer, mamma va bra , mamma åt ju nu. Jag ville bara skriva ut mig så fort jag kom dit, men jag visste att skulle jag göra det så hade jag hamnat i skiten lika fort igen. Sen hade jag lovat läkaren att va kvar där tills jag uppnått min kroppsvikt det stabila Bmi:et..hur tufft det än va att hålla det löftet så va jag tvungen, jag har fått nog av denna hemska meningslösa sjukdom , men den sjukdom som jag känt mig trygg med och som var en del av mitt liv.
Jag fick ångest av att va där, instängd igen, och utan mina barn. Ibland kunde jag bara titta mig i spegeln och skrika och fråga mig själv VARFÖR?? varför denna sjukdom? varför blev jag rädd av att bara se mat,att smaka på maten....hatade allt detta och allt mina barn fick gå igenom.
Minns att min son frågade mig en gång: Mamma, mat är inte farligt jag lovar, man blir stark av det. Varför äter inte du ?
Jag visste inte alls vad jag skulle svara...jag tror jag skämmdes mest över att en så pass liten pojke kunde så mkt.
Vi hade alla namnskyltar i matsalen som vi själva hade gjort...jag hade en röd bil...en röd ferrari för det var min pojkes favvo bil, så varje gång jag kände motstånd så tittade jag bara på den ...de sa: Tut tut...kör framåt inga genvägar...
Och nu var det dags att lyssna på detta inga genvägar utan våga framåt , för man har aldrig vart där innan, trivs jag så kommer jag va kvar, och trivs jag inte så vet jag alltid vägen tillbaka.
Love Angels...mer om detta senare...//
Inte van vid allting med skolan igen inte efter en lång tids sjukskrivning och vilande och ätande för den delen.
Det har vart en tuff dag idag helt enkelt, hade redovisning på eng och jag kände mig så klumpig och mkt mer, jobbiga känslor i kroppen. Mitt sätt att hantera det på är att skratta bort det, och jag vet att det är så himla fel. Det är inte det att jag är obekväm att redovisa, men just idag var det en sån dag.
Fortsättningen från förra blogginlägget:
Att komma tillbax efter sommar uppehållet var skit tufft, att åter igen lämna barnen efter 6 veckor tillsammans, de hade trott att jag skulle stanna kvar nu, att mamma inte skulle till doktorn mer, mamma va bra , mamma åt ju nu. Jag ville bara skriva ut mig så fort jag kom dit, men jag visste att skulle jag göra det så hade jag hamnat i skiten lika fort igen. Sen hade jag lovat läkaren att va kvar där tills jag uppnått min kroppsvikt det stabila Bmi:et..hur tufft det än va att hålla det löftet så va jag tvungen, jag har fått nog av denna hemska meningslösa sjukdom , men den sjukdom som jag känt mig trygg med och som var en del av mitt liv.
Jag fick ångest av att va där, instängd igen, och utan mina barn. Ibland kunde jag bara titta mig i spegeln och skrika och fråga mig själv VARFÖR?? varför denna sjukdom? varför blev jag rädd av att bara se mat,att smaka på maten....hatade allt detta och allt mina barn fick gå igenom.
Minns att min son frågade mig en gång: Mamma, mat är inte farligt jag lovar, man blir stark av det. Varför äter inte du ?
Jag visste inte alls vad jag skulle svara...jag tror jag skämmdes mest över att en så pass liten pojke kunde så mkt.
Vi hade alla namnskyltar i matsalen som vi själva hade gjort...jag hade en röd bil...en röd ferrari för det var min pojkes favvo bil, så varje gång jag kände motstånd så tittade jag bara på den ...de sa: Tut tut...kör framåt inga genvägar...
Och nu var det dags att lyssna på detta inga genvägar utan våga framåt , för man har aldrig vart där innan, trivs jag så kommer jag va kvar, och trivs jag inte så vet jag alltid vägen tillbaka.
Love Angels...mer om detta senare...//
Kommentarer
Trackback
